Jag fick idag en idé om något att skriva om. Vad som gav mig idén var ett inlägg på "Vonkis" blogg.
I torsdags var jag kallad till Kommunhälsan för att se hur min framtid ska te sig ut. Det var min chef som hade satt ihop en begäran om utredning. Anledningen var mycket frånvaro. I februari förra året förlorade jag min bror och när allt var avklarat efter begravning och liknande, så hann jag bara arbeta någon vecka, så var det dags för nästa smäll. GIKT ! Hu så hemskt det var, i början gick det inte att gå på foten och det tog flera månader innan jag fick cortisonspruta och se, då gav den med sig.
I slutet av juli 2012 började jag så att jobba, allt flöt på, men i slutet av oktober började jag känna mig "konstig" och i samma veva vaknade jag en dag och inte kunde lyfta högerarmen samtidigt som jag inte fick upp huvudet från kudden. Då blev jag rädd.
Det värsta var att det inte fanns något "att ta på". Gick till läkare men inga prover visade någonting.
När jag i november fick träffa en tredje läkare, som lyssnade på vad jag berättade om, så fick jag efter en undersökning, min dom. Depression ! Jag, skulle jag vara deprimerad ! Blev sjukskriven och fick rådet att försöka, åtminstone 15 minuter varje dag, att vara utomhus. Tänk, nu vaknade jag, upptäckte att åka till affären var stressande, träffa människor var jobbigt, Som tur var hjälpte min medicin mig.
Efter några veckor började jag känna mig lättare i sinnet. Men tänk så långsamt det gick. Vid juletid fbörjade jag känna mig lite bättre, jag kunde nu se människor igen och röra mig utomhus utan att vara orolig. Började i februari att arbeta 25 % och då bara i klass. Efter ca 5-6 veckor gick jag upp till 50 % i arbetstid och nu sedan ca 4 veckor så arbetar jag 75 %. Allt har känts bra, men inför mötet i torsdags så kom tankarna tillbaks, är detta rätt arbete för mig. Och tänk, när jag kom tillbaks från mötet och fick träffa mina "härliga ungar", så kändes allt så rätt. Hoppas det fortsätter så och att mina arbetskamrater har lite förståelse för att jag inte kör igång för fullt än.
Vad jag upptäckt efter alla turer, är att jag lyssnar på kroppen numera.  Detta var mina sista år i en kort sammanfattning. Hoppas att jag nu får vara kry ett tag framöver, det är allt jag vill.